När Ella kom till världen, del 2

Här har ni fortsättningen på förlossningsberättelsen! För att komma till första delen - klicka här.

Kl 13.45 tar de hål på fostervattenshinnorna och OJ vad det forsar vatten. Som att kissa på sig fast gånger hundra, helt okontrollerat. Sjukt märklig känsla. Värkarna fortsätter, blir starkare och tätare. Stewen hjälper till att lindra smärtan genom att trycka på knäna och pressa ihop höfterna som barnmorskorna visat. Stryker och masserar. Strax före 15 mår jag illa och kräks. Det är visst vanligt att man blir illamående och spyr när barnet passerar något som heter spinaetaggarna, det trycker mot nervbanorna. Går bra att slappna av mellan värkarna. Blir kopplad på CTG en halvtimma. 15.30 börjar jag känna mer tryck neråt. Jag blir erbjuden lustgas som jag tackar ja till. 50/50 satte de den på. Trodde att jag skulle bli jättefull av lustgasen då jag är väldigt lättpåverkad av alkohol, förväntade mig att jag skulle bli fnittrig och se syner typ... Men jag blev bara lugn och tung i huvudet. Lustgasen tog bort topparna på värkarna och det var skönt att ha något i händerna och fokusera på att andas. Jag blev aldrig riktigt "borta" utan kände mig ändå med hela tiden. Men det enda jag pratade om var bajs. "Nu kommer det bajs, nu kommer det bajs!" Jag fick ju inte ta epidural på grund av min ökade blödningsrisk, men det var inget jag tänkte på under värkarna att jag hade velat prova heller. Skönt!

Någon gång under värkarna berättar jag för min läkare att jag var orolig för ett stort barn (hade ju fått höra att bebis skulle väga 4,3 kg) men det trodde hon inte på för huvudet var så väl nerträngt hela tiden. Det brukar det inte vara om det är stora bebisar. Tror att klockan var runt 16 när jag frågade hur länge det kunde vara kvar, min ansvariga barnmorska (en underbar en från Norrbotten) sa att hon trodde att hon skulle hinna vara med och hon slutade jobba 21.30. Minns att jag tänkte "men herregud, är det så långt bort?". 

Jag börjar känna mig bajsnödig vid kl 17. JÄTTE. Vi tror inte att det kunde ha hänt så mycket då de ganska nyligen kollade hur öppen jag var och då var det fortfarande bara 5 cm. Sa att jag höll på att bajsa på mig och en undersköterska skulle be en barnmorska känna innan man gjorde något. Pappa Stewen tänkte att det inte var någon idé att känna igen så snart inpå, det hade säkert inte hänt något ju. Men det hade det! "Nu kommer det bajs, nu kommer det bajs!" sa jag igen (kan avslöja att det faktiskt inte gjorde det, även om det kändes så). "Nejdå Karin, det kommer bebis!" "Trooor du?!" Krystvärkarna kändes ungefär som att bajsa på sig ordentligt ur alla hål i hela kroppen... Skippade lustgasen under krystandet för att känna bättre, på inrådan av min läkare (en fantastisk människa). Just krystandet gjorde inte alls så ont som jag trodde, det var liksom bara en enorm bajsnödighet. Litegrann som att bajsa ut en melon. 


Här ser ni hur fort det gick på slutet!


Jag får lägga mig ner på sida, oh så skönt. (Ja jag kan på riktigt säga att det var skönt). Stewen, min klippa, sitter bredvid mig och jag nyper nästan av hans tumme. Barnmorskorna, och Stewen, är så peppande och lugna, jag känner mig så himla trygg hela tiden. "Ååååh vad ni är duktiga, ååh vad snälla ni är" minns jag att jag sa. De trycker med en varm handduk där nere, smörjer med någon kräm och använder bedövningsspray. Stewen håller kallt mot min panna. Jag får tipset att liksom nypa tag i benet som jag har i luften på en sån där ställning och jävlar vad jag tar i. (Hade blåmärken efteråt). Kl 17.20 börjar jag krysta och oj vad det trycker på. (Jag hade oroat mig för hur man egentligen gör när man krystar men det skedde liksom automatiskt. Kroppen vet väl vad den ska göra). Gick inte att hålla emot. Personalen är underbar och peppar mig hela vägen, säger när jag ska trycka på (tryck, tryck, lite till, braaa!") och när jag ska slappna av ("flåsa flåsa flåsa!") Jag blåser liksom upp hela mig och blir lila i ansiktet, skriker inte men låter som någon typ urkvinna, jag hör hur jag låter lite som ett monster... När en tredjedel av huvudet är ute frågar de mig om jag vill känna, nej det vill jag inte, ut med ungen bara. Trycker upp högerbenet mot mig, nyper Stewen hårdare i tummen och ger ifrån mig något litet urkvinnevrål. "Nu är det bara en värk kvar!" Och tjoff säger det, klockan 17.52 kommer vårt barn till världen.

Vi hör det finaste lilla skriket någonsin. "Vad blev det?" frågar jag och de håller upp en kladdig, skrikande liten pluttis framför oss och vi får se att det är en flicka. En liten Ella! Känslan när jag får henne på mitt bröst går inte med ord beskriva, glädjetårarna bara strömmar. Kärleken svämmar över på en gång och hjärtat nästan spricker. Nu var du äntligen här. ♥


 

Älskade, älskade flickebarn! ♥
1 Sara:

skriven

åh! <3 Och vilket minne du har! Sådär detaljerat kom jag nog inte ens ihåg efter en vecka fast jag har lite papper med en del information. Måste leta reda på min förlossningsberättelse minsann. Vet jag skrev den i word format men jag lade nog aldrig ut den. Kanske skrev mer detaljerat än vad jag minns nu. :P det är ju så kul att ha kvar :D

Svar: Jag hade filat på den ett tag men tog lite hjälp av min journal, klockslagen och sådär- :) åh jag skulle vilja läsa din!! :)
tjofftjoff

2 Erika:

skriven

Så himla fränt alltså att få vara med om en sån häftig grej som att föda barn! Kan tänka mig magin när ni äntligen fick se er lilla tös första gången! :)

3 Sara - Melissas mamma :

skriven

Hittade den men har inget skeivpeogram som kan öppna filen så ska skaffa nåt så kan du få läsa :)

Svar: Wihoo!! :)
tjofftjoff

Kommentera här: