Karin Lu

Idag går vi in i vecka 24. Helt sjukt faktiskt! Fattar ingenting. Jag har mått hur bra som helst men igår hade jag lite huvudvärk. Idag på eftermiddagen kom den tillbaka. Jag brukar ju aldrig ha huvudvärk! Drack vatten och hoppades att det skulle gå över men det blev bara värre. Det sprängde i huvudet och jag kände mig typ svimfärdig. Slutade med att jag fick kräkas på jobbet(!) JÄTTEplötsligt men det gick bra iallafall. For hem lite tidigare och la mig på sängen då jag kom hem. Helt färdig. Låg och vilade ett tag, drack vatten (tog inte ens någon tablett) och sedan gick det över. Hur konstigt?

 

Bara inte huvudvärk kommer bli något återkommande (migränliknande!?), ska försöka bli bättre på att dricka vatten. Och använda mina stödstrumpor... (Inte för att det kan ha med huvudvärken att göra men jag rekommenderas ju ha höga stödstrumpor efter min blodpropp när jag hade Ella i magen). (Jag tar även blodförtunnande spruta varje kväll).

 

Min arbetsdag fick ett ännu jobbigare slut då jag precis när jag skulle gå hem fick veta att en tant gått bort. Hon var en som jag kom väldigt nära. Så sorgligt. Sedan har en gubbe dött också nyligen. Plus flera till på senare tid. Det är den bästa men samtidigt värsta delen av jobbet... Man kommer de boende så nära (vissa mer än andra, en del blir ju som ens kompisar) och sedan blir det så hemskt sorgligt när de går bort. Verkligen jättejobbigt. Man vet att det är gamla människor man träffar men jag tänker inte så ofta på att de ska dö...

 

Jag har suttit en del nätter och vakat över människor som ska dö. Det är en märklig situation... Går inte riktigt att beskriva. När jag vakat har jag inte varit med vid själva dödsögonblicket utan de har somnat in när jag gått hem (en gång hände det någon timme efter att jag gick av mitt pass). Det känns fint på något vis, att jag fått vara med dem under deras sista tid i livet, att jag fått hjälpa till när de haft ångest och oro. Särskilt en tant som jag var hos, hon kommer jag minnas för resten av mitt liv! Jag kan känna att de där nätterna för alltid har satt spår hos mig.

 

Vet inte om jag kanske tänker extra mycket på livet och döden för att jag har ett liv i min mage. (Så ofattbart fortfarande). (Med Ella fattade jag typ ingenting förrän hon var ute). Det här med att jag är mamma nu med ett barn utanför magen och ett inuti... Jag är ju inte ens vuxen själv? Jag är typ ett stort barn! Jag brukar tänka att alla gamlingar på mitt jobb har varit små en gång. Det är en ganska härlig tanke ändå.

Undrar ibland hur jag själv kommer bli när jag blir gammal. Hoppas att man får vara frisk så länge som möjligt. Tänk att komma till det stadiet att man känner att livet är slut, att det vore bäst att få somna in... Det är så sorgligt tycker jag, att höra människor önska att de fick dö.

Men mitt i allt det här hemska så tror ju inte jag att livet är slut efter döden. Tror inte att det blir helt svart. Men det ämnet får vi ta en annan gång!