Wake me up when it's all over

Ja hörreni, nu har det varit hemskt tomt och tyst här igen ett bra tag. Känns som att jag inte kan nämna något annat utan att först skriva några rader om Avicii. Jag blev så himla tagen och påverkad av att han gick bort. Det är första gången jag på riktigt blivit skakad av att en känd person dött. Så himla chockad och ledsen. (Skickar tankar till hans familj och vänner). ♥
 
Jag har spelat sönder alla Avicii-låtar och senaste månaderna har jag haft "Without you" på repeat. Har alltid varit fascinerad av låtskrivare och jättemusikaliska personer. Folk som gör musik och skriver låtar. Få saker imponerar så mycket på mig som det. Minns att jag hajade till när man fick höra att Avicii skulle sluta turnera. Har fått känslan att han mått dåligt men efter att ha sett dokumentären om honom förstår man vidden av det hela. Det är fullständigt ofattbart och otroligt orättvist att Tim inte finns längre. Så så fruktansvärt sorgligt att han inte orkade leva längre. Jag såg dokumentären på svtplay efter att nyheten kom om att han dött. Den borde verkligen alla se och jag tycker att den borde visas i alla skolor. Usch, det gjorde ont i varje cell i kroppen att se hur han plågades av stress, press, ångest och sjukdom. Man ville bara krama om den stackars killen och ruska om alla runtomkring honom och skrika "Varför gör ni ingenting??! Ser ni ingenting?!"

Tim berättade gång på gång hur han mådde och sa att han skulle dö om han fortsatte som han gjorde. Han bara pressades till fler spelningar och mer jobb.
”Kan du ta telefonintervju om två timmar?”

Ja det finns så himla mycket att säga om detta men jag tänkte avsluta med att länka till en så himla bra text som jag läste här.

Vilken fantastisk människa han verkar ha varit, Tim Bergling. Jag hoppas av hela hjärta att han har det bättre där han är nu. ♥
 
 




 

En gråtig vecka

Det blev en hemsk vecka det här, känslomässigt. Ellas sommarfest i måndags och sedan dagen efter fick jag reda på att min äldsta väns pappa dött. Nej nej nej, det kan inte vara så, tänkte jag. NEJ. :'( Så sorgligt och tragiskt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har inte förstått det än, tror jag. Kan ju bara föreställa mig hur det är för min älskade vän och resten av familjen. Vilken mardröm. Tänker så himla mycket på dom hela hela tiden. När något såhär hemskt händer såpass nära en ändå, (jag är ju i princip uppväxt med M och hennes familj) då förstår man verkligen hur skört livet är. Man vet aldrig vad som händer imorgon. Jag finner inga ord.


 

En riktig jäkla pissdag

Hade påbörjat ett inlägg den 15 maj som förblev kvar som utkast. Jag hade en riktigt blä:ig dag. Tur att det kommer bättre dagar. Såhär skrev jag iallafall:


Idag har jag haft en himla dålig dag.
Egentligen har jag typ bara velat ligga under täcket och kolla på Instagram typ, men det funkar ju inte riktigt så. Kan väl säga att Ella inte riktigt var i form idag heller och vi visste typ inte vad vi skulle göra. Det mesta gick fel och jag fick räkna till 10 både en gång och flera gånger... Jag sa till Ella också att jag var trött och sådär och då sa hon "jag är lat", haha. Jag har känt mig lättirriterad och stört mig på allt möjligt... Känt mig som en värdelös mamma och haft dåligt samvete. Känt mig otillräcklig.
 
 

Har ni dåligt samvete ofta? Och vad får ni dåligt samvete över?