Trasigt ägg on the floor

1. Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.
2. Skriv ned de fem bloggar som du vill lämna awarden vidare till
och låt dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem.

(Lovisa, det ville inte funka att kommentera hos dig!)

3. Till slut hoppas man att de utvalda vill lämna awarden vidare...

Jag började dagen med morgonpromenad med efterföljande superduperfrukost!

Det blev fil (Verum hälsofil vaniljpassion) med müsli, krossade linfrön, persika, hallon, solrosfrön, pumpakärnor och cashewnötter. Pumpakärnor är ju himla gott, smakar lite som nötter! Och persika var det sjukt längesen jag åt! Jag upptäckte även att leverpastej på Finncrisp var väldigt smarrigt.

Jag bara älskar frukost, längtar till imorgonbitti! ;)






Tog kort med nya objektivet, (50 mm f1,8) har blivit lite väl mycket iphone-bilder senaste tiden...

HAHAHAHA.

Jag blev full i skratt när jag sorterade tvätt ikväll.

Hjälp vad sockarna drog ihop sig!

Haha, gammal bild på mig som Sara tagit!


Hörreni, tusen tack för era fina kommentarer angående det här inlägget.
Skulle ni förresten vilja att jag skrev lite mer om såna lite mer seriösa grejer?

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.



(Bildkälla)

Jag har aldrig varit en person som velat stå i centrum. I skolan var jag en pluggis som inte gärna pratade, jag var ganska "töntig" och vågade inte räcka upp handen. Mina lärare försökte alltid få mig att göra det, för de visste ju att jag kunde svaret. Jag avskydde när jag fick frågan och var tvungen att svara. Det finns enstaka gånger då jag räckte upp handen frivilligt (jag tvingade mig själv) och jag minns exakt vad jag sa.

Det är svårt att ändra sig när hela ens omgivning redan har förväntningar på en att man är på ett visst sätt. Det var inte lätt att bryta mönstret och öppna munnen för ingen förväntade sig att jag skulle prata - de förväntade sig att jag var tyst. Ofta fick jag höra "Karin, varför är du så tyst?" och "Varför är du så lugn?" Det blev lite av en tvärtom-effekt. Hade ingen tjatat på mig kanske det hade varit lättare. 

När jag började 7:an var jag fortfarande en blyg liten tönt. Och det var under högstadiet som redovisningarna började. De var en plåga, jag blev röd i ansiktet varje gång och tyckte det var jättejobbigt att stå framför klassen. Jag minns en gång när jag var så nervös att jag tappade mina papper. När jag tänker tillbaka på det idag så får jag nästan lite ont i magen.

Vändningen kom under gymnasiet. Ny klass där jag bara kände ett par stycken. Jag gick Samhälls och i 2:an valde jag inriktning Media-kultur. Det verkade roligt och innebar även en hel del teater. Jag tänkte att teatern skulle tvinga bort tysta-mus-Karin. Det gjorde den också. Jag vågade, utsatte mig för saker. Jag pratade med nya människor, öppnade mig och vågade ännu mer. Självförtroendet ökade och mycket tack vare teatern och bra lärare. Lärare betyder oerhört mycket. En viss dramalärare sa till mig "Du har talang". Då blev jag så himla glad (och förvånad). Man behöver få höra att man är bra.

Vi var närmare 30 personer i min gymnasieklass. Det är rätt många människor. Jag minns samhällslektionerna då vi skulle analysera, reflektera och diskutera. Den som diskuterade gick det bra för, det räckte inte med att skriva bra på proven för att få bättre betyg. Jag fick höra att jag bara (eller "bara") skulle få G i kursen eftersom jag inte var så bra på att diskutera. Det retade mig för jag tyckte att jag var värd ett VG. Jag är glad att jag faktiskt vågade stå på mig.

Jag frågade läraren vad som krävdes av mig för att få VG och det slutade med att jag fick göra en extrauppgift, ett analysarbete där jag jämförde två länder med varandra (i- och u-land) och hade en redovisning på 10-15 minuter. Framför läraren. Själv. Hur nervös tror ni att jag var på en skala?

Redovisningen fixade jag faktiskt galant och jag hade riktigt bra analyser och motiveringar. På slutet fick jag kommentaren "Men Karin, du KAN ju prata!" Eeh... tack... Eller? Vad svarar man på det? Klart att jag kunde även om jag inte älskade att prata framför en klass på 30 pers... Jag tycker det är lite synd att skolan baserar betygen så mycket på diskussioner.

Men, det hela slutade iallafall med att jag minsann fick ett VG. (för hey - jag kan prata...)

Jag tror att min blyghet bottnade i en osäkerhet, jag trodde helt enkelt inte på mig själv. Det gäller att våga och få se att man faktiskt klarar av det man är rädd för. Att det inte var så farligt. Hur är det man säger... Där det inte finns rädsla finns heller inget mod.

Kan tyckas lite komiskt att jag som 10-åring trots allt faktiskt kunde stå ensam och spela tvärflöjt inför 250 personer. Här kommer nog lite "teater" in i bilden. Jag antar att jag gick in i någon slags roll. I klassrummet var jag bara Karin-som-inte-pratade, när jag spelade flöjt blev jag en lite annan person. Blåsa tvärflöjt var jag duktig på, jag var säkrare på det än att prata. (Ska tilläggas att jag hade världens bästa musiklärare, hon har fortfarande en stor plats i mitt hjärta.)

Under i stort sett hela min skoltid fick jag höra "Du är så tyst Karin", "Du måste prata mer", "Du kan ju, räck upp handen!". Det var ibland väldigt tungt och jobbigt, jag blev ledsen. Jag vågade inte, kunde inte förändra mig bara för att de sa de där orden. Det är inte så lätt. Jag är glad att jag till slut vågade och jag är oerhört glad över att jag inte är lika blyg idag. (även om en smula alltid kommer finnas kvar) Det gäller bara att glömma bort att man är rädd.

"The way you overcome shyness is to be som wrapped up in something
that you forget to be afraid"

- Claudia Lady Bird Johnson