När Wilhelm kom till världen, del 2

Har ni missat början av hur Wille kom till oss kan ni klicka här.
Nu kommer del två!


 
Vid 7 på morgonen blev jag erbjuden lustgas som jag självklart ville ha. Vilken uppfinning alltså, älskar lustgasen! Hade glest mellan värkarna och jag tror att jag stannade på 4 cm väldigt länge... Hade värkar men det hände inte mycket. Jag fick som sagt testa alla möjliga ställningar. Pilatesbollen var skön! Hängde även på Stewens axlar, haha, och gick runt med gå-bord. Älskade gå-bordet! Lutade mig så hårt mot lustgasmasken när jag hade gå-bordet så jag var öm i näsan dagen efter! Barnmorskan som var alldeles fantastisk, hjälpte till massor. Föreslog vad vi skulle göra och tryckte på mig på olika sätt för att lindra smärtan. Fick mig att dricka vatten och så.


 
Stewen kan alltid få mig att skratta!


Frukost fick vi! Fantastiskt gott. Jag hade bra matlust faktiskt.


Kämpade på med värkar. Vattnet gick aldrig och de ville inte ta hål på hinnorna för det gick såpass bra ändå och de ville inte att det skulle gå pangbom till jätteont... Däremot fick jag värkstimulerande dropp mot slutet, som de ökade på och ökade på. Mina egna värkar var för svaga.

Vid 11.45 fick jag krystvärkar men jag försökte visst krysta lite tidigare sa barnmorskan, jag kände ett enormt tryck neråt... La undan lustgasen när krystvärkarna kom. Slogs även denna gång av hur oerhört bajsnödig jag kände mig... Jag sa vid ett tillfälle "Är det en stor bebis?" och barnmorskan "Näe, det tror jag inte". Haha, hon sa sen att hon ljög, hon ville ju bara inte skrämma mig... Jag hade ju blivit så skraj om hon bara "Jo vi känner att det är ett stort barn". Jag tryckte på för allt jag var värd och kände flera gånger hur bebisen åkte ut och sedan in igen... Otroligt märklig känsla! Tänk dig att du är sinnessjukt bajsnödig och ska bajsa ut en melon. Så tar du i för kung och fosterland och känner att YES, nu kommer den ut... Och sen bara NEEEJ den åker in igen... Så irriterande!!! Minns att det kom en massa vatten också under denna timme med krystvärkarna... Det var så blött så blött. Jag hann typ tänka att det bara skulle komma vatten, inget barn. Både jag och Stewen tänkte också vid något tillfälle att det skulle sluta med kejsarsnitt för det gick så segt... Jag var SÅ less. Och trött! Jag kollade på klockan och frågade "Ska inte andra förlossningen gå fortare?", haha. Barnmorskan föreslog en massa olika ställningar, bland annat fyrfota för att ta hjälp av tyngdlagen. Hängde på Stewen så att han höll på att bli mos. Jag skrek och nypte honom... Hade dragkamp med barnmorskan som höll i en handduk. "Du får inte släppa för då smäller jag in i väggen", sa hon. Haha! Fick höra också att jag var himla stark och vig, och att jag var en superwoman. Så orimligt glad man blir av att höra det mitt i allt!

De upptäckte att bebben låg lite snett i magen så det var väl därför det gick trögt. En barnmorska fick trycka på magen (hon typ la sig på min mage och pressade) och en töjde där nere. Jag kände väl ingen större skillnad, allt gjorde lika ont, haha... Men Stewen tyckte att det såg hemskt obehagligt ut. När bebisen väl låg rätt gick det rätt fort. Barnmorskan frågade om jag ville känna på huvudet (det ville jag INTE med Ella och det ville jag inte nu heller) och jag sa nej. Men lite senare tog hon min hand dit ändå så jag fick känna. Coolt ändå! Hon tänkte väl att jag skulle få extra kraft av det.


 

Kl 12.41 sa det ploffs och vårt barn kom ut. Jag satt som upp på rygg. Känslan när jag visste att "nu är det det sista, sen kommer barnet". Och sen bara kom han! All smärta borta på en halv sekund och upp i luften kom han, Ellas lillebror. Fick se Stewen klippa navelsträngen (den var så tjock!) och barnmorskan sa att han var så stor. Jag var förresten helt övertygad om att det var en kille och det sa barnmorskan också att hon trodde, haha. En tjurig och envis kille 10 dagar över tiden, som inte ville komma ut ur magen.

Känslan att få upp lillebror på bröstet sen alltså. Finns inga ord! En Wilhelm! Han var så fin. ♥


 
 
"Får vi väga honom på en gång? Vi är så nyfikna!" sa dom. De brukade egentligen vänta ett tag men nu ville de väga på en gång. 4610 gram! En riktig bamse. 54 cm lång var han också. Brås på sin mor, jag var 54 cm och vägde 4600. Fick typ en chock när de sa vikten, HUR var det möjligt?! När jag såg honom sen så undrade jag hur jag lyckats trycka ut honom... Barnmorskan sa sen att om det hade varit första barnet hade jag inte fått ut honom, då hade det blivit snitt eller sugklocka. Vilken himla tur att Ella kom först och inte Wilhelm! Wilhelms huvudomfång var 39 cm. DET KÄNDES kan jag lova!


Får jag ta en bild på er, sa barnmorskan. Trötta, lyckliga och lurviga föräldrar med en alldeles ny lillebror.


Vi hade för små kläder med oss! Haha. Stewen fick hämta mer kläder hemma... Body i storlek 50 var ingen idé att prova ens. Det första Wilhelm fick på sig var den här grodpyjamasen storlek 50/56.


 
Kl 20.20 på kvällen. Oj oj vad jag inte sovit på länge här! Trött i ögonen och mörbultad i kroppen men ack så lycklig. Så sjukt att jag tryckte ut den där grodan ur mig!

När Wilhelm kom till världen

Ella syskon hade beräknad födelsedag 27 oktober. Dagen innan kom farmor Ann-Chatrin (alltså Stewens mamma) till oss för att vara med Ella när vi skulle åka in. Jag och Ella hämtade henne vid tåget. Vi fick hänga länge med farmor för det dröjde 10 dagar över tiden innan lillebror behagade komma ut! Det var mysiga dagar med farmor och vi hann med att baka massor med kakor, göra trolldeg, hänga på Ikea och handla på Ica Maxi, med mera... Skönt att ha henne hos oss och hon hjälpte till mycket och Ella tyckte ju att det var så kul. Men oh vad less jag blev på att vara gravid! 10 dagar över tiden kändes som en mindre evighet.

Lördag 5 november var vi på Ica Maxi och handlade. Kul med en liten utflykt. Jag duschade och på kvällen spelade vi Yatzy. Tyckte att jag hade haft känningar några kvällar innan och hoppades flera dagar "hoppas att jag får värkar inatt". Hade nästan slutat hoppats. Det skulle nog inte komma något barn.




Mitt i Yatzy-spelandet tyckte jag att jag började få lite ont och det blev jobbigt att sitta. Tog min spruta 21.45 och där vid 22 kände jag att det nog faktiskt kunde vara något på g... Borstade tänderna och la mig i sängen, tänkte att jag ju måste försöka sova iallafall. 22.30 började jag klocka värkar. Och inte kunde jag sova ju!

Jag fick en liten blödning och ringde förlossningen kl 23.53. Det blev ett samtal på 2 minuter (jag vet det för jag var tvungen att kolla i mobilen, haha). De sa att blödningen inte behövde vara någon fara men vi var välkomna in om vi ville komma. Värkarna kom tätt så vi åkte in direkt. Kände mig inte jättepeppad på att ta värkar hemma med farmor på soffan och Ella sovandes. (Med facit i hand skulle vi ha kunnat stanna hemma mycket längre men vi trodde att det kunde gå fort så vi åkte in). Hade en värk vid porten, en utanför bilen, ett par stycken i bilen och någon utanför bilen... (Och vi har ju verkligen inte långt till bilen eller till sjukhuset). Så vi tänkte att "här går det undan"...

Fick sitta med CTG då vi kom in, tills 01.15, och allt såg bra ut. Öppen 3 cm. Precis som med Ella och då hade jag haft värkar fler timmar så vi hann tänka att det kunde gå fort det här... Man hör ju det också, att andra förlossningen brukar gå fortare. Det skulle visa sig att det inte stämde för oss!

Vi fick ett rum och gjorde oss hemma där. Så sjukt att veta att "här ska jag föda barn"...


 

Jag försökte vila lite mellan värkarna och Stewen sov i en fåtölj, haha.


Jag åt godis och vandrade runt i rummet. En barnmorska tittade till oss emellanåt och gjorde någon CTG-kurva och kollade till bebben. Den barnmorskan hann sluta sitt pass så vi fick en ny som tog hand om oss sen. Hon var alldeles fantastisk och förtjänar tusen stjärnor i himmelen. Älskade henne!

 

Bjussar på en liten magbild. Tänk att Wille låg därinne!


Natten gick och jag hade värkar men inte dö-ont. Allt stannade upp litegrann och jag blev så less. Jag tänkte att det kanske var för att jag skulle hinna vila innan allt satte igång... På något sätt gick ju ändå tiden. Man har inget tidsbegrepp på förlossningen!? Hur kunde tiden gå egentligen? 03.45 fick jag sitta med CTG igen och då var det väldigt tungt att ligga på rygg. Fick ligga på sida. Allt kändes långdraget och segt, som att det inte hände något. Fick testa flera olika ställningar. På sida i sängen, sitta på boll, fyrfota...


Fortsättning följer...

När Ella kom till världen, del 2

Här har ni fortsättningen på förlossningsberättelsen! För att komma till första delen - klicka här.

Kl 13.45 tar de hål på fostervattenshinnorna och OJ vad det forsar vatten. Som att kissa på sig fast gånger hundra, helt okontrollerat. Sjukt märklig känsla. Värkarna fortsätter, blir starkare och tätare. Stewen hjälper till att lindra smärtan genom att trycka på knäna och pressa ihop höfterna som barnmorskorna visat. Stryker och masserar. Strax före 15 mår jag illa och kräks. Det är visst vanligt att man blir illamående och spyr när barnet passerar något som heter spinaetaggarna, det trycker mot nervbanorna. Går bra att slappna av mellan värkarna. Blir kopplad på CTG en halvtimma. 15.30 börjar jag känna mer tryck neråt. Jag blir erbjuden lustgas som jag tackar ja till. 50/50 satte de den på. Trodde att jag skulle bli jättefull av lustgasen då jag är väldigt lättpåverkad av alkohol, förväntade mig att jag skulle bli fnittrig och se syner typ... Men jag blev bara lugn och tung i huvudet. Lustgasen tog bort topparna på värkarna och det var skönt att ha något i händerna och fokusera på att andas. Jag blev aldrig riktigt "borta" utan kände mig ändå med hela tiden. Men det enda jag pratade om var bajs. "Nu kommer det bajs, nu kommer det bajs!" Jag fick ju inte ta epidural på grund av min ökade blödningsrisk, men det var inget jag tänkte på under värkarna att jag hade velat prova heller. Skönt!

Någon gång under värkarna berättar jag för min läkare att jag var orolig för ett stort barn (hade ju fått höra att bebis skulle väga 4,3 kg) men det trodde hon inte på för huvudet var så väl nerträngt hela tiden. Det brukar det inte vara om det är stora bebisar. Tror att klockan var runt 16 när jag frågade hur länge det kunde vara kvar, min ansvariga barnmorska (en underbar en från Norrbotten) sa att hon trodde att hon skulle hinna vara med och hon slutade jobba 21.30. Minns att jag tänkte "men herregud, är det så långt bort?". 

Jag börjar känna mig bajsnödig vid kl 17. JÄTTE. Vi tror inte att det kunde ha hänt så mycket då de ganska nyligen kollade hur öppen jag var och då var det fortfarande bara 5 cm. Sa att jag höll på att bajsa på mig och en undersköterska skulle be en barnmorska känna innan man gjorde något. Pappa Stewen tänkte att det inte var någon idé att känna igen så snart inpå, det hade säkert inte hänt något ju. Men det hade det! "Nu kommer det bajs, nu kommer det bajs!" sa jag igen (kan avslöja att det faktiskt inte gjorde det, även om det kändes så). "Nejdå Karin, det kommer bebis!" "Trooor du?!" Krystvärkarna kändes ungefär som att bajsa på sig ordentligt ur alla hål i hela kroppen... Skippade lustgasen under krystandet för att känna bättre, på inrådan av min läkare (en fantastisk människa). Just krystandet gjorde inte alls så ont som jag trodde, det var liksom bara en enorm bajsnödighet. Litegrann som att bajsa ut en melon. 


Här ser ni hur fort det gick på slutet!


Jag får lägga mig ner på sida, oh så skönt. (Ja jag kan på riktigt säga att det var skönt). Stewen, min klippa, sitter bredvid mig och jag nyper nästan av hans tumme. Barnmorskorna, och Stewen, är så peppande och lugna, jag känner mig så himla trygg hela tiden. "Ååååh vad ni är duktiga, ååh vad snälla ni är" minns jag att jag sa. De trycker med en varm handduk där nere, smörjer med någon kräm och använder bedövningsspray. Stewen håller kallt mot min panna. Jag får tipset att liksom nypa tag i benet som jag har i luften på en sån där ställning och jävlar vad jag tar i. (Hade blåmärken efteråt). Kl 17.20 börjar jag krysta och oj vad det trycker på. (Jag hade oroat mig för hur man egentligen gör när man krystar men det skedde liksom automatiskt. Kroppen vet väl vad den ska göra). Gick inte att hålla emot. Personalen är underbar och peppar mig hela vägen, säger när jag ska trycka på (tryck, tryck, lite till, braaa!") och när jag ska slappna av ("flåsa flåsa flåsa!") Jag blåser liksom upp hela mig och blir lila i ansiktet, skriker inte men låter som någon typ urkvinna, jag hör hur jag låter lite som ett monster... När en tredjedel av huvudet är ute frågar de mig om jag vill känna, nej det vill jag inte, ut med ungen bara. Trycker upp högerbenet mot mig, nyper Stewen hårdare i tummen och ger ifrån mig något litet urkvinnevrål. "Nu är det bara en värk kvar!" Och tjoff säger det, klockan 17.52 kommer vårt barn till världen.

Vi hör det finaste lilla skriket någonsin. "Vad blev det?" frågar jag och de håller upp en kladdig, skrikande liten pluttis framför oss och vi får se att det är en flicka. En liten Ella! Känslan när jag får henne på mitt bröst går inte med ord beskriva, glädjetårarna bara strömmar. Kärleken svämmar över på en gång och hjärtat nästan spricker. Nu var du äntligen här. ♥


 

Älskade, älskade flickebarn! ♥