När jag trodde att jag sprang Stockholm marathon

Hej hallå på er! Känns som att det enda jag skriver är "Nu blev det ett långt uppehåll igen!"
Ska sluta med det! Pang på bara!

Den 1 juni fyllde jag 31(!) år och var ledig dagen till ära. Jag hade en toppenfin dag, med fikafrämmande, teckningar och fina presenter. Packade inför Stockholm för dagen efter skulle jag ju springa Stockholm marathon. I lördags var det alltså en vecka sedan jag sprang.

Himla nervöst, sjukt varmt och massor med folk och spännande och kul och allt möjligt. Det var en häftig upplevelse och jag kommer absolut göra om det, flera gånger! Blev bara en sådan otrolig flopp och besvikelse efteråt då jag fick ett mail på kvällen om att jag hade missat 6 km av banan. :'( Att det kunde vara möjigt, och typiskt att just jag (ni som känner mig fattar) skulle vara en av de som sprang fel. Jag fick ingen tid på 30 km och hade tydligen lyckats ta någon genväg där en avspärrning var borta. Man söker sig ju till skuggan och hjärnan är väl inte riktigt med efter ett par timmar i den där värmen. Hade liksom ingen tids- eller rumsuppfattning heller och man litar ju på att banan stämmer och jag hade ingen tanke på att man kunde springa fel. Blev bara glad när jag kom till 32 km. (Försökte också att inte stirra för mycket på km-skyltarna).

Mot slutet tyckte jag att det kändes lite lurt och att jag fick en orimligt bra tid. Men jag tog mig ju i mål! Trodde jag. Som sagt, sjukt besviken sedan, fifan alltså... Nu var det ju inte ett marathon jag sprang, blev 36 km och inte 42. Men, det var en häftig upplevelse ändå, och jag vet att jag klarar det. Idag fick jag iallafall besked via mail om kompensation (det var ca 300 st som sprang för långt eller för kort) - kommer få springa gratis nästa år. Så jag ska köra igen och ta revansch! SÅ pepp! Nästa år är det på min födelsedag, 1 juni.
 
 


Ett urval av tankar jag hann tänka under loppet

• VARFÖR utsätter jag mig för detta?
• Shit och herregud vad varmt det är.
• Det här fixar jag ju galant!
• Åh, svalt och skönt med skugga och blåsigt, inte så varmt ändå.
• Oj, hade den där karln bara ett öga?
• Jag dör i värmeslag.
• Fasen vad fort jag springer.
• Ska jag inte bli kissnödig snart?
• Det går verkligen jättesakta.
• Kolla, där är han Fredrik från Hela Sverige bakar!
• Vad är det här för dricka, det är typ det godaste jag druckit!?
• Henrik Dorsins son!
• Jag pallar inge mer!
• Saltgurka, det kan nog behövas.
• Nu orkar jag lite till!
• Fan vad grym jag är.
• Vatten, vatten, VATTEN! BÄSTA GREJEN!


Liten sammanfattning:

Kroppen är sjukt häftig och att springa marathon (eller tro att jag sprang marathon) var lite som att föda barn. Ganska vidrigt men ändå härligt. Man är lite i sin egen värld även fast det är folk runtomkring. Man orkar mer än man tror! Längtade till alla vätskestationerna och när man druckit/ätit/blött ner sig kände man hur man kunde orka lite mer. ALLT var så sjukt gott! Vatten, sportdryck, bananbitar, äppelbitar, avslagen cola... Saltgurka var väl ingen hit men man tuggade i sig lite ändå för att få i sig salt. Duscharna och att blöta ner kepsen i vatten var underbart. Hinkade i mig vatten och hällde vatten över hela kroppen. (Hade en Wettex-trasa under kepsen, bästa grejen!) Jag drack sinnessjukt mycket för man blev ju galet törstig i värmen. Måste ha svettats ut allt för blev inte kissnödig en enda gång!?!?! Så coolt.

Fantastiskt kul grej med marathon och jag ser fram emot nästa år då jag ska springa på riktigt. Kanske till och med sätter ett tidsmål då... Nu hade jag bara som mål att ta mig runt (vilket jag ju ändå inte gjorde, USCH!!)
Dublin marathon vore kul också, och London...

Nej hörrni, nu ska jag duscha och hoppa i säng. Jag har faktiskt vilat från träning sedan 2 juni och körde igång nu ikväll igen. Hade längtat, blev ju massor med dagars vila... Men tänkte att kroppen kanske behövde det. Nu ska jag nog sikta på Tjejmilen 1 september...

 
 
 
 
 

En månad kvar!

Den 2 juni springer jag Stockholm maraton(!) Herregud alltså. Börjar undra lite vad jag gett mig in på, men jag känner mig himla peppad. Mitt mål är att ta mig runt... Tänker att det inte är så bra att ha något tidsmål såhär på mitt första marathon. Testade distansen för några veckor sedan och det gick bra. Inte fort men ändå bra. Det var sista milen som var jobbig. Fitusan. Var tvungen att stanna och kissa efter 3 mil och sedan gick det sjukt trögt. Men jag återhämtade mig oväntat fort efteråt faktiskt. Nu tänkte jag springa 3 mil på söndag och sedan inga mer långpass förrän det är dags.



Måste optimera min maratonplaylist så att jag har de allra peppigaste låtarna att lyssna på. Tänkte ha lite poddavsnitt också. Har ni tips på vad jag ska lyssna på, hojta gärna!

Lite om springandet

Fick en kommentar här på bloggen som jag inte svarat på. Men jag blev så himla glad! Tack tack tack snälla du! Jag kände väl lite att svaret på den här kommentaren kunde bli ett helt inlägg.


Jag har ju också fött två kids och det var stor skillnad på förlossningarna. Jag har testat både enkel och jobbig om man säger så. Jag har efter båda kidsen försökt träna på knipet ganska mycket och väntade länge innan jag började springa, kring 6 månader med båda. För mig kändes tanken att springa efter barnafödande ganska läskig. Jag längtade men ville inte börja springa för nära inpå, av rädsla liksom för att allt maginnehåll skulle ramla ner och ut, typ, haha.

Efter Ella var jag återställd i princip direkt efter förlossningen. Superfräsch och pigg i kroppen faktiskt. Inga problem med kisseriet heller om man säger så. Efter förlossningen med Wille var jag minst sagt sliten! HERREGUD säger jag bara, såhär i efterhand. Första veckorna var ju faktiskt inte nådiga. Den smärtan och svullnaden i de bakre regionerna var inte av denna värld. Jag hade en badring och dyna länge för att kunna sitta någorlunda. Ja mer än så kanske jag inte ska delge er men det var verkligen fruktansvärt. Jag trodde ett tag första dagarna att jag fått någon skada för jag liksom pruttade ner mig hela tiden. Några gånger trodde jag att jag sket ner mig och var tvungen att springa på toa, men det var bara gaser... Minns en läkarkontroll med Wille när jag kände fisen komma och kunde inte stoppa den. Fifan så pinsamt. Men tydligen helt normalt när man haft en jobbig förlossning och fött ett stort barn, då skadas ringmuskeln. Ja, nog om detta va!

Ja så för mig har det varit stor skillnad på hur kroppen känts. Gällande magmusklerna har jag tränat magen ganska bra efter båda förlossningarna. Efter Ella följde jag övningar i Olga Rönnbergs bok och efter Wille körde jag mammamage-appen. Mätte magmuskeldelningen och jag hade väl en normal delning, både efter Ella och Wille. Det har verkligen inte känts självklart att kunna springa utan jag har trappat upp ganska försiktigt, tycker jag väl ändå. Däremot hade jag lite för höga förväntningar på mig själv när jag sprang Tjejmilen i höstas, haha. Hur kunde jag tänka att jag skulle slå min förra tid (2015) när jag bara hade hunnit träna typ 3 månader...!? Tjejmilen 2017 var en PÄRS och hur jobbig som helst. Jag trodde bitvis att jag skulle tuppa av men tjurig som jag är så lunkade jag ju vidare. Däremot var knipet inte återställt så kanske en kvart innan mål kände jag typ några droppar och när jag kommit i mål kändes det som att jag kissade på mig...

Nu däremot, springer jag på som bara den. Jag är inne på vecka 40 (av 42!) i mitt löparprogram. Helt galet faktiskt! Igår sprang jag 200 minuter(!) Jag är chockad själv. Så långt har jag aldrig sprungit förut. Nu är jag ju faktiskt i mitt livs form. Den 2 juni ska jag springa Stockholm marathon!
 

Några små tips från mig till dig:

• Träna lite knipövningar varje dag, det behöve inte vara långa stunder. Lite här och där.
• Ha inte för höga krav på dig själv.
• Det går snabbt att få resultat i början. Man blir peppad när det känns lättare för varje gång. (Och roligare! Det är så härligt när man kommer i värsta flowet och känner att man skulle kunna fortsätta hur länge som helst!)
• Sätt ihop en bra låtlista med peppig springmusik. (Ibland funkar sådant som man inte lyssnar på i vanliga fall!)
• Stora löparboken för kvinnor.


Kör hårt och HEJA DIG!