När jag trodde att jag sprang Stockholm marathon
Hej hallå på er! Känns som att det enda jag skriver är "Nu blev det ett långt uppehåll igen!"
Ska sluta med det! Pang på bara!
Den 1 juni fyllde jag 31(!) år och var ledig dagen till ära. Jag hade en toppenfin dag, med fikafrämmande, teckningar och fina presenter. Packade inför Stockholm för dagen efter skulle jag ju springa Stockholm marathon. I lördags var det alltså en vecka sedan jag sprang.
Himla nervöst, sjukt varmt och massor med folk och spännande och kul och allt möjligt. Det var en häftig upplevelse och jag kommer absolut göra om det, flera gånger! Blev bara en sådan otrolig flopp och besvikelse efteråt då jag fick ett mail på kvällen om att jag hade missat 6 km av banan. :'( Att det kunde vara möjigt, och typiskt att just jag (ni som känner mig fattar) skulle vara en av de som sprang fel. Jag fick ingen tid på 30 km och hade tydligen lyckats ta någon genväg där en avspärrning var borta. Man söker sig ju till skuggan och hjärnan är väl inte riktigt med efter ett par timmar i den där värmen. Hade liksom ingen tids- eller rumsuppfattning heller och man litar ju på att banan stämmer och jag hade ingen tanke på att man kunde springa fel. Blev bara glad när jag kom till 32 km. (Försökte också att inte stirra för mycket på km-skyltarna).
Mot slutet tyckte jag att det kändes lite lurt och att jag fick en orimligt bra tid. Men jag tog mig ju i mål! Trodde jag. Som sagt, sjukt besviken sedan, fifan alltså... Nu var det ju inte ett marathon jag sprang, blev 36 km och inte 42. Men, det var en häftig upplevelse ändå, och jag vet att jag klarar det. Idag fick jag iallafall besked via mail om kompensation (det var ca 300 st som sprang för långt eller för kort) - kommer få springa gratis nästa år. Så jag ska köra igen och ta revansch! SÅ pepp! Nästa år är det på min födelsedag, 1 juni.
Ska sluta med det! Pang på bara!
Den 1 juni fyllde jag 31(!) år och var ledig dagen till ära. Jag hade en toppenfin dag, med fikafrämmande, teckningar och fina presenter. Packade inför Stockholm för dagen efter skulle jag ju springa Stockholm marathon. I lördags var det alltså en vecka sedan jag sprang.
Himla nervöst, sjukt varmt och massor med folk och spännande och kul och allt möjligt. Det var en häftig upplevelse och jag kommer absolut göra om det, flera gånger! Blev bara en sådan otrolig flopp och besvikelse efteråt då jag fick ett mail på kvällen om att jag hade missat 6 km av banan. :'( Att det kunde vara möjigt, och typiskt att just jag (ni som känner mig fattar) skulle vara en av de som sprang fel. Jag fick ingen tid på 30 km och hade tydligen lyckats ta någon genväg där en avspärrning var borta. Man söker sig ju till skuggan och hjärnan är väl inte riktigt med efter ett par timmar i den där värmen. Hade liksom ingen tids- eller rumsuppfattning heller och man litar ju på att banan stämmer och jag hade ingen tanke på att man kunde springa fel. Blev bara glad när jag kom till 32 km. (Försökte också att inte stirra för mycket på km-skyltarna).
Mot slutet tyckte jag att det kändes lite lurt och att jag fick en orimligt bra tid. Men jag tog mig ju i mål! Trodde jag. Som sagt, sjukt besviken sedan, fifan alltså... Nu var det ju inte ett marathon jag sprang, blev 36 km och inte 42. Men, det var en häftig upplevelse ändå, och jag vet att jag klarar det. Idag fick jag iallafall besked via mail om kompensation (det var ca 300 st som sprang för långt eller för kort) - kommer få springa gratis nästa år. Så jag ska köra igen och ta revansch! SÅ pepp! Nästa år är det på min födelsedag, 1 juni.
Ett urval av tankar jag hann tänka under loppet
• VARFÖR utsätter jag mig för detta?
• Shit och herregud vad varmt det är.
• Det här fixar jag ju galant!
• Åh, svalt och skönt med skugga och blåsigt, inte så varmt ändå.
• Oj, hade den där karln bara ett öga?
• Jag dör i värmeslag.
• Fasen vad fort jag springer.
• Ska jag inte bli kissnödig snart?
• Det här fixar jag ju galant!
• Åh, svalt och skönt med skugga och blåsigt, inte så varmt ändå.
• Oj, hade den där karln bara ett öga?
• Jag dör i värmeslag.
• Fasen vad fort jag springer.
• Ska jag inte bli kissnödig snart?
• Det går verkligen jättesakta.
• Kolla, där är han Fredrik från Hela Sverige bakar!
• Vad är det här för dricka, det är typ det godaste jag druckit!?
• Henrik Dorsins son!
• Jag pallar inge mer!
• Kolla, där är han Fredrik från Hela Sverige bakar!
• Vad är det här för dricka, det är typ det godaste jag druckit!?
• Henrik Dorsins son!
• Jag pallar inge mer!
• Saltgurka, det kan nog behövas.
• Nu orkar jag lite till!
• Fan vad grym jag är.
• Vatten, vatten, VATTEN! BÄSTA GREJEN!
Liten sammanfattning:
Kroppen är sjukt häftig och att springa marathon (eller tro att jag sprang marathon) var lite som att föda barn. Ganska vidrigt men ändå härligt. Man är lite i sin egen värld även fast det är folk runtomkring. Man orkar mer än man tror! Längtade till alla vätskestationerna och när man druckit/ätit/blött ner sig kände man hur man kunde orka lite mer. ALLT var så sjukt gott! Vatten, sportdryck, bananbitar, äppelbitar, avslagen cola... Saltgurka var väl ingen hit men man tuggade i sig lite ändå för att få i sig salt. Duscharna och att blöta ner kepsen i vatten var underbart. Hinkade i mig vatten och hällde vatten över hela kroppen. (Hade en Wettex-trasa under kepsen, bästa grejen!) Jag drack sinnessjukt mycket för man blev ju galet törstig i värmen. Måste ha svettats ut allt för blev inte kissnödig en enda gång!?!?! Så coolt.
Fantastiskt kul grej med marathon och jag ser fram emot nästa år då jag ska springa på riktigt. Kanske till och med sätter ett tidsmål då... Nu hade jag bara som mål att ta mig runt (vilket jag ju ändå inte gjorde, USCH!!)
Dublin marathon vore kul också, och London...
Nej hörrni, nu ska jag duscha och hoppa i säng. Jag har faktiskt vilat från träning sedan 2 juni och körde igång nu ikväll igen. Hade längtat, blev ju massor med dagars vila... Men tänkte att kroppen kanske behövde det. Nu ska jag nog sikta på Tjejmilen 1 september...
• Nu orkar jag lite till!
• Fan vad grym jag är.
• Vatten, vatten, VATTEN! BÄSTA GREJEN!
Liten sammanfattning:
Kroppen är sjukt häftig och att springa marathon (eller tro att jag sprang marathon) var lite som att föda barn. Ganska vidrigt men ändå härligt. Man är lite i sin egen värld även fast det är folk runtomkring. Man orkar mer än man tror! Längtade till alla vätskestationerna och när man druckit/ätit/blött ner sig kände man hur man kunde orka lite mer. ALLT var så sjukt gott! Vatten, sportdryck, bananbitar, äppelbitar, avslagen cola... Saltgurka var väl ingen hit men man tuggade i sig lite ändå för att få i sig salt. Duscharna och att blöta ner kepsen i vatten var underbart. Hinkade i mig vatten och hällde vatten över hela kroppen. (Hade en Wettex-trasa under kepsen, bästa grejen!) Jag drack sinnessjukt mycket för man blev ju galet törstig i värmen. Måste ha svettats ut allt för blev inte kissnödig en enda gång!?!?! Så coolt.
Fantastiskt kul grej med marathon och jag ser fram emot nästa år då jag ska springa på riktigt. Kanske till och med sätter ett tidsmål då... Nu hade jag bara som mål att ta mig runt (vilket jag ju ändå inte gjorde, USCH!!)
Dublin marathon vore kul också, och London...
Nej hörrni, nu ska jag duscha och hoppa i säng. Jag har faktiskt vilat från träning sedan 2 juni och körde igång nu ikväll igen. Hade längtat, blev ju massor med dagars vila... Men tänkte att kroppen kanske behövde det. Nu ska jag nog sikta på Tjejmilen 1 september...
skriven
Åh! Heja dig! Så himla grymt att du gjorde det! Är imponerad! Förstår om det känns surt med de där kilometerna, men nästa år! Då har du lite erfarenhet också:) Jag hejar på dig, du är grym:)