Lite om springandet

Fick en kommentar här på bloggen som jag inte svarat på. Men jag blev så himla glad! Tack tack tack snälla du! Jag kände väl lite att svaret på den här kommentaren kunde bli ett helt inlägg.


Jag har ju också fött två kids och det var stor skillnad på förlossningarna. Jag har testat både enkel och jobbig om man säger så. Jag har efter båda kidsen försökt träna på knipet ganska mycket och väntade länge innan jag började springa, kring 6 månader med båda. För mig kändes tanken att springa efter barnafödande ganska läskig. Jag längtade men ville inte börja springa för nära inpå, av rädsla liksom för att allt maginnehåll skulle ramla ner och ut, typ, haha.

Efter Ella var jag återställd i princip direkt efter förlossningen. Superfräsch och pigg i kroppen faktiskt. Inga problem med kisseriet heller om man säger så. Efter förlossningen med Wille var jag minst sagt sliten! HERREGUD säger jag bara, såhär i efterhand. Första veckorna var ju faktiskt inte nådiga. Den smärtan och svullnaden i de bakre regionerna var inte av denna värld. Jag hade en badring och dyna länge för att kunna sitta någorlunda. Ja mer än så kanske jag inte ska delge er men det var verkligen fruktansvärt. Jag trodde ett tag första dagarna att jag fått någon skada för jag liksom pruttade ner mig hela tiden. Några gånger trodde jag att jag sket ner mig och var tvungen att springa på toa, men det var bara gaser... Minns en läkarkontroll med Wille när jag kände fisen komma och kunde inte stoppa den. Fifan så pinsamt. Men tydligen helt normalt när man haft en jobbig förlossning och fött ett stort barn, då skadas ringmuskeln. Ja, nog om detta va!

Ja så för mig har det varit stor skillnad på hur kroppen känts. Gällande magmusklerna har jag tränat magen ganska bra efter båda förlossningarna. Efter Ella följde jag övningar i Olga Rönnbergs bok och efter Wille körde jag mammamage-appen. Mätte magmuskeldelningen och jag hade väl en normal delning, både efter Ella och Wille. Det har verkligen inte känts självklart att kunna springa utan jag har trappat upp ganska försiktigt, tycker jag väl ändå. Däremot hade jag lite för höga förväntningar på mig själv när jag sprang Tjejmilen i höstas, haha. Hur kunde jag tänka att jag skulle slå min förra tid (2015) när jag bara hade hunnit träna typ 3 månader...!? Tjejmilen 2017 var en PÄRS och hur jobbig som helst. Jag trodde bitvis att jag skulle tuppa av men tjurig som jag är så lunkade jag ju vidare. Däremot var knipet inte återställt så kanske en kvart innan mål kände jag typ några droppar och när jag kommit i mål kändes det som att jag kissade på mig...

Nu däremot, springer jag på som bara den. Jag är inne på vecka 40 (av 42!) i mitt löparprogram. Helt galet faktiskt! Igår sprang jag 200 minuter(!) Jag är chockad själv. Så långt har jag aldrig sprungit förut. Nu är jag ju faktiskt i mitt livs form. Den 2 juni ska jag springa Stockholm marathon!
 

Några små tips från mig till dig:

• Träna lite knipövningar varje dag, det behöve inte vara långa stunder. Lite här och där.
• Ha inte för höga krav på dig själv.
• Det går snabbt att få resultat i början. Man blir peppad när det känns lättare för varje gång. (Och roligare! Det är så härligt när man kommer i värsta flowet och känner att man skulle kunna fortsätta hur länge som helst!)
• Sätt ihop en bra låtlista med peppig springmusik. (Ibland funkar sådant som man inte lyssnar på i vanliga fall!)
• Stora löparboken för kvinnor.


Kör hårt och HEJA DIG!


 



 

Kommentera här: